MELLAN BLOSSEN

Vi satt på balkongen den kvällen, insvepta i nattens melankoliska tystnad. Den fanns mellan oss likt dimman över hustaken – så tjock och så tung, så ofrånkomlig. En osynlig barriär smög sig in i min bröstkorg . Fyllde upp varenda vrå. Vi hade inte längre den bekväma sortens tystnad som vi en gång delade, nu kändes den snarare som en nedräkning. En sista, utdragen suck innan allt skulle rasa samman.

Vi sa inget. Vi behövde inte säga något.

Du tände cigaretten med både van och darrande rörelse, kanske visste du redan att vi höll på att förlora. Glöden flämtande och bräcklig, kastade ett svagt sken över ditt ansikte. Kämpade för att hålla sig vid liv. Varje bloss du drog in fyllde luften med den söta, bittra doften av att släppa och ge med sig. En nyans av tvekan – och minnen som avdunstade med gryningen.  

Kände mig som en del av inredningen. En trasig fåtölj att sjunka ned i medan man knyter skorna, eller den dammiga spegeln där man rättar till frisyren innan man ska vidare ut. En passiv, men ändå närvarande bit av den scen som höll på att försvinna. Du såg mig inte, inte ens när våra blickar möttes i ett kort ögonblick av avstånd. Din hand, van att sträcka sig efter mig, höll sig kvar kring cigaretten. Den hade blivit en förlängning av dig, någonting att hålla fast vid.

Röken fortsatte att dansa upp i himlen, virvlade i sin egen frihet: så lätt och så fritt, så svävande. För en stund kändes allt fortfarande inom räckhåll. Som om vi, tillsammans med röken, bar med oss löften om en framtid vi knappt vågade tro på – en framtid lika föränderlig och undflyende som rökens egna slingrande rörelse,  men ändå möjlig om vi bara sträckte ut handen och grep tag i den. 

Vi älskade varandra. Det behövde vara så.

I samma takt som vi såg staden vakna under oss slutade cigaretten att ge ifrån sig rök. Förvandlades till en skugga i din hand. Bäddades in i stillsamheten med orden som fortsatte att eka i mitt huvud likt ett vandrande mantra. Dumpa mig bara.

Elin Timner