I HANS ANDETAG

Han kysste mig på vår första promenad, mitt bland villorna, som om världen stannade. Ville bara skrika att alla missade fyrverkerierna. Känslan genljöd i gatorna. Vaknade med honom bredvid mig och önskade att vi alltid kunde stanna vid varandras sida. Somnade om med honom samma kväll. Vill alltid dela säng. Samma sida som honom med hans andetag i min nacke varje dag i resten av mitt liv. Han hade blivit min person. 

Vi fastnade i varandra den veckan. Rullade runt i duntäcken och kysstes till en ny tisdagsmorgon. Vi drack chaite, proppade i oss en oändlig mängd knäckebröd mitt i natten och skålade med apelsinjuice. Hoppade jämfota över en trafikerad väg. Lutade oss fram och kysstes under en bioföreställning. Höll varandra i handen, tryckte tummarna ihop och färgade av oss på varandra. Vi drack rödvin, gnuggade näsa i takt med musiken och ramlade över dansgolven. 

Han var snäll. Jag älskade snäll. En varm och ödmjuk egenskap, inte tråkig eller opersonlig. Luktade gott, precis vid sitt käkben. Hans mörka svall busade med solen medan han strosade fritt genom folkmassan. Brukade gilla att titta upp på honom, från sidan av hans nyckelben till hans käkben. Bruna fräknar som omsorgsfullt fördelats på näsryggen. En smilgrop på varsin kind (två djupa) som formade sig på kinderna då han blommade upp i ett flin.

Betraktade honom i smyg då han rörde sig på andra sidan hans rum. En våg av kärlek sköljde genom mig; och fantasivärlden i mitt huvud målade upp hela vår framtid tillsammans, en kvittrande optimism som blev till porlande skratt. Blotta åsynen av honom fick mig att rodna i både rött och rosa och mitt hjärta dubblades i storlek, som om det skulle rymma all kärlek som inte tidigare fått plats.

Klädde på mig och gick ett snabbt varv runt kvarteret, solglasögon för att dölja mina mörka ringar och knyta nävarna i handen för att trycka bort allt som kändes. Köpte äpplen och päron och banan på extrapris i mataffären, slängde ihop en spaghetti med extra parmesan och såg ett nytt avsnitt av en serie. Vaniljglass till efterrätt. En söndag, torr och kall i luften, och kastanjerna började titta fram i träden. Halsen kändes raspig, ögonen tunga och allt på insidan bröstkorgen, dammigt. Kunde ibland önska att våra minnen dök upp i mitt huvud oftare än bara vaga nålstick. Ville återskapa hela situationen när vi kramades i sängen, kollade upp i taket och försökte känna av mitt mående, men insåg att mitt mående inte fanns alls.

Försökte hålla fast vid vardagen, men gråtit mig igenom hela. Kändes som att simma i ett stormande hav. Fick vätskebalansen att förlora sin form. Föll från stup. Fastnade i knivar. Skrev ditt namn på min kropp – bokstav för bokstav – behövde känna dig på mig igen. En tjock klump i halsen. Läpparna knipade i en kamp av kvävda skrik. En sista spegling av mina ögon lika blanka som dom nyskurade golven i vänthallen på tågstationen. Rätta till högra sidan frisyren. Samlade djupa andetag som behövdes. Kändes som att man, bara för att ens tåg stannade vid din hållplats, tagit en sekund i ditt liv.

Kan ibland invänta tunnelbanan och gå och titta på kartorna över staden för att förvissa mig om att din gata fortfarande finns kvar. Sen om någon skulle fråga om du fortfarande bodde på samma ställe hade min respons blivit ett förvirrat >> här någonstans kanske <<. Låtsas också att ditt namn försvann från mitt minne i samma stund som dom första skälvande timmarna av våran separation. Glömde vilken station du brukade kliva av vid och den pizzerian du alltid gick till. Kan inte minnas doften av din hud och inte heller om du brukade hålla min hand med fast grepp eller lätt vilandes mellan mina fingrar.

Fick mig att hamna i den insikten att man är ensam i alla världsdelar, oavsett vilken sträcka man skulle åka från honom, så gröpte han fortfarande ur någonting som inte kan repareras med ett nytt språk och rutin. Vill inte krypa ned med honom i en säng igen, han förstörde mig från insidan och rubbade en balans. Krackelerade mig med en sån grund att nätterna fick formen av en dag, lika vaken som plågsam. Kan fortfarande känna ditt andetag i nacken ibland, även om det bara är vinden, ett minne som satt sig kvar i en ensam nerv. 

Så mellan måndagskvällen och tisdagsmorgonen kan man slå upp ögonen gråtandes klockan tre på natten, tyngd av ett tryckande revben. En osynlig hand ströp min andning. Famlandes in till duschen och snabba kliv till hyllan med smärtstillande. Ett sista försök att stänga ute obehag och försöka växla fokus till mjukare ögonblick: doften av nybakade bröd, kanelbullens dag, skrattande barn, en varm sommarkväll, tonerna av en nostalgisk sång. 

Pressad vid en kaklad vägg, utan hem, utan en säng att dela. I en värld som kändes hopplöst illa ute och oföränderlig, att det inte skulle spela någon roll om man sa upp sig och köpte en enkelbiljett till en annan stad och fortsatte drömma om alla stora äventyren bortom horisonten, som om man kunde hitta dem via en resebyrå. Kastade datorn i marken och gick till parken med verkligheten som infann sig med full kraft. 

Bladen viskade omkring mig –  starkt och oförberett. Ensamheten som tidigare känts som en tung skugga, försvann i sitt plötsliga drag. Kunde inte hitta den någonstans på kroppen. Letade och sökte från bakficka till framficka och bakfickan igen. Finns ingen som kan såra mig, bryta ned och vända ryggen till. Känslan av att vara oövervinnerlig och livrädd på en och samma gång. Från parken till blombutiken och vidare till en glädje och en styrka som man aldrig trott att man skulle hitta.

Luften fylld med doften av fuktig jord och fallen lövverk, en symfoni av knastrande färg ekade mellan träden, som om dom ville berätta om förändringens tid. En mjuk, dämpad belysning som bara denna årstid kan spegla på gatorna. Blommorna stod i knopp i blombutiken, färgerna röda och gyllene – varje stjälk som ett löfte om att vara sin egen kärlek. En blombukett i famnen kändes som att bära en bit av den första kyssen till sig själv. 

Elin Timner