FÖRLORAD I TONERNA

Basen vibrerade genom kroppen som en andra puls. Ett klibbigt golv under fötterna – mättad med spilld bärs och någons utspillda hjärta (sötkletig och glömd) vid en utsliten fotsula. Strålkastare rörde sig från dansgolvet vidare iväg, sveptes över en svettig nacke och en halvöppen mun som formade ord utan att prata. Hans hand i fickan fast han brydde sig. Hon kunde se på honom att han ville säga någonting i sättet han lutade sig fram till hennes nacke. Försökte väga av orden innan dom nådde henne. Kanske behövdes varenda stavelse granskas i ljuset av hans tvekan. Hans tumme rörde vid hennes örhänge – en silvrig ring som glimmade och väckte stjärnstoft i luften. En nästan omärklig beröring, men ändå tillräcklig för att dimman i folkhavet plötsligt skulle bli lättare att andas.

Lukten av cigarettrök blandades med den stickande doften av mint från nyöppnade tuggummipaket. Folk sjöng med i takterna. Förlorade sig i tonerna. Blev skrikande till refrängerna som om sången vore den sista som någonsin skulle spelas. En sorts gemensam rörelse upplöstes i musiken. En person kramade om någon annans skuldra, någon tog tag i en hand. I en oförutsedd rörelse, snubblade en tredje bakåt och föll rakt in i någons trygga famn.

Han sa att han älskade henne. 

Hon svarade samma tillbaka. 

Hon hörde meningen hänga i luften. En tråd som båda höll fast vid, men ingen visste riktigt om de skulle våga dra i den. Fördröjd av alkoholen och värmen som klistrade sig runt kropparna – av vad han sa och vad han egentligen menade. Hon kunde se honom i kvällens flimrande, skuggorna som lekte med strukturerna på hans ansikte, smälte samman med hans drag och förvrängde dem till någon främmande men samtidigt väldigt bekant. Omformade honom till någon annan, kanske egentligen bara ytterligare sig själv. Varje rörelse fick honom att förlora och återfinna sig själv i en ständig förvandling. Hans kindben, hans ögon. En blick som rörde sig förbi massan. Bara för att återvända med en ny.

En natt på väg att dö och solen hade redan smugit sig på. Han köpte sommarfrukt i en nattöppen butik. Förde ett hallon till hennes mun, som om han burit fram en skatt till en kejsarinna. Ett hallon som egentligen smakade kylförvaring och inte den önskvärda julihettan, men hon skrattade ändå. Krossade dem mellan tänderna, saften rann ned på handlederna som ett löfte om att natten ännu höll dem i hand. Hon ställde sig på tå. Han strök hennes lugg bort från ansiktet, mötte den blommiga glansen i hennes ögon. Färgade sakta den tidiga morgonhimlen rosa.

Hans kropp speglades genom fönstrets reflektion. En siluett i stadens hjärtslag och på trottoaren vid övergångsstället. Hon undrade om någon annan gata skulle kunna få henne att känna sig lika älskad som på denna – ingen annan tid och ingen annan plats. Dom gick vidare, inte på en barfotastig, men in i gryningen. En fläck asfalt kändes kall under fötterna, på gatan tömd på folk men full av den tysta förväntan som alltid finns innan gryningen. Långsamma, avvaktande steg i den vackra, osäkra övergången mellan mörkret och ljuset.

Bortom och tillbaka i samma andetag.