DET DÄR ÄR MIN DOTTER

Jag kunde snegla på honom medan han gick på badstranden när jag var barn, utsträckta kliv i sanden. Hans ögon blänkte som en spegelbild i vattnet, fångade solen och hans förväntan. Han gick runt där, stolt, med blicken fäst på mig medan han utbrast: "Det där är min dotter." Hörde hans röst eka mellan vågorna, stark och självsäker, som en varm vind i sommarbrisen. Han sa det inte som en fråga, inte som om han behövde bevisa meningen för någon. Ett konstaterande, ett avtryck i tiden. Hans uttalanden kändes alltid som en framgång, som om hela världen skulle förstå att han hade något värdefullt i sitt liv – sin dotter. Kom aldrig underfund med känslan av att det fanns något att vara stolt över. Jag var bara ett barn som badade. Lekte sjöjungfru och plaskade rakt ut mellan vågorna. Bara simmandes och ville visa hur bra mina simtag hade blivit för min pappa. För att han skulle fortsätta att vara stolt. 

Samma visa varje dag på badstranden. Jag som ville gå till stranden och bada flera tillfällen om dagen. Han som följde med, obönhörligt, och stoltserade om sin dotters simtag. För alla gångerna han sa: "Det där är min dotter," blev min ryggrad lite rakare. Förmodligen saknades den åldern som krävdes för att förstå varför hans ord vägde tyngre än sanden vi alltid sprang barfota på. Fick mig att fundera på om stranden handlade om mer än bara simtagen och att hålla andan under vattenytan medan pappa räknade. Stranden handlade om honom. 

Hans iakttagelse var alltid fast, inte bara uppmärksam men fylld av någonting som inte kunde placeras. Kanske rädslan att hans dotter skulle försvinna bortom horisonten, aldrig fysiskt men själsligt. Kännedomen att ens barn ska växa upp och upptäcka vardagen på egen hand. En tanke om att hon skulle förändras på sätt han inte kunde följa med – inte bara en stilla oro, utan insikten att inte hinna förbereda sig för vad som skulle komma. För varje steg, åren som passerade, så förändrades också han. Föräldrarollen handlade inte bara om att ge, utan att också vara beredd på att förlora, gång på gång.

Jag frös alltid på vägen hem. Solen hade gått ned och månen speglade sig i den mörka himlen. Värmen försvann från kroppen och vi huttrade i takt med att sanden fastnade mellan tårna. Då drog han sitt badlakan om mig, ett stort blått. En värmande filt mot kylan och den svaga doften av solkräm och hav, den tryggheten som bara en pappa kan ge. I tystnaden, med hans arm om axlarna och ett badlakan hängandes så fritt, infann sig känslan att ibland räckte det att bara vara någon för någon annan – att vara min pappas dotter. 

Somrarna gick och vi återvände varje år till samma plats. Badstranden kändes inte som den nyheten den en gång hade varit. Jag upplevde mig själv inte som det lilla barnet som simmade omkring, men vi gick dit ändå, som om världen inte hade förändrats. Pappa på plats som tidigare, hans närvaro så otvivelaktig. Hans blick mötte min, men den reflekterade inte vattenytan på samma glittrande sätt. En blick som kanske inte längre handlade om mig, men sa att vi hade kommit till en annan plats, en annan tid. Fick första gången syn på honom i ett nytt ljus. Små, små rynkorna vid hans ögon, en grånande frisyr som inte kunde dölja ålderns gång. Hans steg i sanden som övergått till tunga och vacklande, och inte lika kraftfulla. Hans rygg böjd, händerna inte lika starka. Han kunde inte hålla samma tempo. Jag vill ändå alltid fortsätta stanna vid den bilden av honom som den starka, orubbliga.

Ibland, satt vi på stranden, bara tysta och inväntandes. Visste att han såg någonting. Kunde se hans ögon följa varenda rörelse i vattnets rytm. Kanske såg han sitt eget liv speglas i de svallande vågorna som bröts med stranden. Kanske ville en bit av honom vara fri och bara ge sig iväg med vinden, bortom horisonten. Hitta sin egen plats i världen, om platsen till honom fanns alls. Kanske såg han bara vågen – fångad i ständig rörelse, oförmögen att stanna. Jag undrade ibland om han kände att han egentligen kunde ge sig iväg och följa vinden. En liten bit av honom måste ha haft den önskan. Hans andetag blev långsammare och axlarna sänktes, som om han förlorade sig själv i tanken om den andra verkligheten. En plats som kunde tillåta honom att vara någon annan eller kanske bara vara.

Jag sprang inte vid hans sida från den dagen, frös inte och klättrade inte heller på hans knän. Jag växte upp, och så gjorde relationen mellan oss. Så gjorde han. Fick ibland känslan att vi skapade avstånd mellan varandra, som om simtagen, alla små ögonblick av erkännande och förståelse, förlorades i mognadens brådska. Frågade honom en gång om han var rädd för att jag skulle bli för stor för honom. Han såg på mig med sina varma, trygga ögon och sa bara: "Du kommer alltid vara min dotter, och jag kommer alltid vara din pappa." Ett sätt att säga att vi inte behövde förstå allt för att vi skulle vara där för varandra. Förstod med den meningen att stoltheten inte bara handlade om min prestation eller simtagen som kändes viktiga från min sida. Det var mer än så. Han hade sett mig växa. Han hade följt alla mina steg genom åren, varje rörelse till stranden och tillbaka. Han hade sett mig bli mig. 

En kväll, gick vi hem från badstranden och sommarvinden höll med sig inslag av både salt och sand. Han höll inte i mig den kvällen. Jag höll honom. Jag stannade honom och drog ett badlakan i blå bleknande färg, på hans överkropp. Precis som han brukade. Kände fortfarande hans doft av hav och solkräm, men doften blev snarare en påminnelse om att vi var på väg någon annanstans. Klockans gång föll på sin plats. “Det där är min pappa”.

Hans hand sökte stöd i min. Jag höll tag i hans arm, och såg på honom med samma uttryck som han en gång såg på mig – fylld av värme och ny förståelse. Så gick vi tillsammans, hand i hand, inte som pappan och dottern i den gamla betydelsen av orden. Vi hade båda blivit varsin människa, som vuxit upp i olika riktning men som ändå inte kunde vara utan varandra. Han kanske inte sa det längre, men hans kroppsspråk sa allt. Vi behövde inte vara samma. Vi bara var, och det räckte. Vi kanske förlorade oss i världen, men vi förlorade aldrig varandra.

Elin Timner